tring öfwer allt, och söker dwem han uppsluka må. Gif ick efter för frestelsen; ty ingen syndare undgär straffets timma, och jag will hellre swälta ihjel ullika med mitt barn, ån fe dig begrafd under galgen! — Qwinna! gör du mig galen, få flår jag först dig för pannan, få att du stall glömma att få upp igen, oh derpå gifwer jag den främmande landstrykaren likwäl sin del. Det är förgäfwes, att du anstranger dina lungor och plägar mitt tålamod. I morgon kastar wärden oss ut på gatan, ty wi hafwa redan så länge warit skyldige honom bushyoran, och då kunna wi alla tre i allsköns ro läta solens strälar skina på oss och fmäl: ta ihjel, borta är borta, och om jag nu förgäs i elände eller dinglar under för: bonneljens träd, år mig lika mycket! — framät alltså, den resande med penning. pungen må ännu i natt — — — — — — Med dessa ord stötte han qwinnan ifrär fig, grep yran, fom flod i en wrå, oc gick bort till kammaren. Sibylla faftadi fig i wägen för honom och. hängde fix fast wid hans knä. — Martin, fudade hon, — jag låte