Hell sommaren, dagen och stunden, Som samlat i heliga lunden Det käraste Norden har sett, De tre, som nu äro blott ett. Fast bröder, vi skiljdes, vi stredo, Vi höggos, vi blödde, vi ledo: Men grånande hatet har flytt Och allt — är nu kärlek på nytt. Här stå vi på toppen af jorden Vi söner af yttersta Norden, Till gräns ha vi brusande sjön, Vär granne är eviga snön. Och alla vi bedja: försvinnen Ur häfden, J blodiga minnen! Och alla vi helsa en tid Af ljusnande lycka och frid. Vårt stamträd till gudarna räcker Och yfviga grenar det sträcker Till folk, som i leende ro Vid sjellet och sjöarna bo. Det breder sin grönskande fana Kring Nore och Svea och Dana: Väl kronan är klufven itu, Men frisk är dock roten ännu. Ty säg, om ej alla vi känne Hur genom de grenarna trenne Till ådrorna strömmar en saft Af helsa och ungdom och kraft. Vårt band nu ej tiden kan lossa: Skall våldet med klubban det krossa? Vi svara ett dundrande Nej. Vid Thor och vid O din och Frey Se, högarne grönska derute! Nu tätt till hvarann vi oss slute Och svärja vår framtid en ed Vid solen, som glömmer gå ned. — Välkomna .från sunnan och vester J kära, J firade gäster!