Norrländska Korrespondenten – 14 juni 1856, sida 2

wäcka henre ur sin syndadwala. Då waknade äfwen på en gång alla samwetets furier, och med dem förenade sig den gränslösa wanäran, att, i närwaro af hela den krets, der hon i så mänga år spelat hufwudrollen, fe slöjan bortryckt från hennes inre wäsande, som nu framställde endast en wederstygglig bild af en usel, samwetslös synderska. Och under allt detta mäste hon lilwäl erfän: na, att intet i denna bild war förstoradt, att allt war sanning. Då nedsjönk hon på en gång i ängrens oc förtwiflans afgrund; och tankan på döden, som hon länge undflytt, war nu henned enda tanfe, åtföljd af aningen om den hemska evigheten. Äfwen under de fi stunderna af en orolig slummer, framstod i heunnes drömmar det gråsliga benranget med fin höjda lia. Då tog hon fin illflygt til bönen; men hon fann med örskräckelse, att hon glömt alla fina bör ter, utom nägra få, fom hon lärdt i fin pädaste barndom; och äfwen läpparne voro owane att bedja. De onda tans arne från hennes förflutna lif wille iltid tränga fig emellan. Det war en trid om hennes själ emellan himmelens