Norrländska Korrespondenten – 14 juni 1856, sida 2

natten, det försökt wäcka henne utur sin sondasömn, fi war den stundande mors gonen, färdig att med nya nöij n qwåf wa nattens obegagliga känslor och min: nen. Säå hade hennes hjerta blifwit allt mer och mer förhärdadt, och det war numera ett behof, att dagligen, i fälls skapslifwets hwirfwel, söka glädjen, oafs tadt de få mellanstunderne läto henne bittert känna den fridlösa tomhet, som ert sädant lif alltid medför. De offyl: diga styfbarnen woro henne alltid iwä gen och förbittrade hennes lynne äfwen derföre att de wore wackrare och ÅF: wärdare ån hennes egna, af henne sjelf och hennes s. k. wänner bortfjäsade. Hon hörde derföre med glädje öfwerstens förslag, att aflägsna dem från föråldras huset. Moderspligten, heliga löften, och de små barnens wärnlösa tillständ ägde numera intet inflytande på hennes hjerta. Så fortsatte hon fin lättfinniga, samwetslösa lefnad, det ena året efter det andra, och sökte att fi mycket, fom möjligt undwika fin swaga mans dystra blick, fom fraf:igt tolkade huru olycklig han war, genom henne. Då inträffade den afton, fom, likt ett åskslag, skulle