Norrländska Korrespondenten – 14 juni 1856, sida 2

tröttligt wid hennes sida; ty hon war nu olyckl:3; han säg att bennes Hierta djupt tärdes af ånger. — På en gång utropade hon med wild häftighet: skicka efter de små oskyldiga barnen, mina mifhandlade styfvbarn. Jag wil fe dem Jag will tigga dem om förlätelse innan jag dör. Härefter återföll hon i sitt förra stillatigande; och sonderslitande tans far och minnen tydtes gå sasom ett swärd igenom henneå fjäl. Ser dagar derefter anlände flyfbars nen, t) man hade skyndat, på det hon ej stulle gå miste om den tröst, fom man trodde deras anfomft skulle tillskynda henne. Öfwersten underrättade henne om barnens närwaro. Hon bad att hon måtte få förbereda fig på deras emottagande. Hou bad, att en prest mätte tillkallas. För honom erkände hon: att werldens förströelser, med all fin lättsinnighet och fåfänga, smäningom forq wäft hennes ädlare fänslor, och slutligen äfwen den gudsfruktan, som är källan till andra dygder. Under de dagliga förlustelserna hade samwetet förgäfwes höjt fin röst, och om någon gång, under den tysta