Norrländska Korrespondenten – 11 juni 1856, sida 3

att ej minsta ord gick förloradt äfwen för de mest aflägsne gästerna: Mitt namn är Död, fade han. Jag fommer, utan att wara bjuden på din souve; men det år min fed att fom ma objuden. Jag kommer likwäl ej för att bjuda upp dig till dans, och icke eller balklädd. Min drägt är hemtad frän grafwen, och grafwens stoft ligger ännu qwar i def weck. Men jag är här för att tala några allwarliga och warnande ord med dig, innan jag kommer den sista gången, för att föra dig dir, hwarifrän ingen äterwänder. Det finnes en klagan, fom framtränger högt öfwer styarne och djupt ner i jordens sköte: det år det öfwergifna, moderlösa barnets. Jag säg nyf ett sädant barn, en skön engfulif flicka: och jag twekade twenne gånger om jag skulle höja min lia. Äfwen jag kände då, att det fanns lemning af ett hjerta i mitt ihåliga bröst. Då hörde jag en anderöst hwiska: Hugg till! och den bleka liljan föll ännu i fin knoppning. Det war hennes mors ande, fom sjelf gaf mig denna befalls ning. Men hwem war det fom stört hennes ro äfwen i himlens fröjdesalar?