aymöblerade salonger och förmak. Det war öfwerstens namnedag, oh öfwerstinnan hade deraf hemtat en wälkommen anledning att fira den på det mest Tys sande sätt, under skenet af en hyllning ät fin man. Allt syntes andas fröjd och glädje. En stormande wals war nyss slutad, och öfwerstinnan hwilade sig i en ländstol wid sidan af en ung officer, från Rysslands hufwustad, med hwilken hon walsat och fom för aftonen skänkte henne fin odelade hyllning. Då öppnades salongsdörrarne och derigenom inträdde en räslig, hemst figur, med toma liflösa ögongropar och en köttlös grinande mun. J banden Höll han den förfärliga lian, fom obewekligt skördar hwad lifwet al firar. En swepning war hang drägt, fom ofulllomligt förmådde skyla det här och der framstickande benranglet. Han framgick med längsamma steg och stötte derwid lian dänande i gälfwet, så att ljuskronorna darrade och blodet började stelna i de swaga, känsliga pwinnornas ådror. Den gräsliga gestalten stannade midt framför öfwerstinnans stol och talade derefter med ihålig stämma, men få högt