deligt öfwersitteri eller förtwiflan, sätta mormonbibeln eller läsaresmörjan öfwer eller jemte Gudsordet, skrämma föräldrar till begående af barnamord, meddela fyns daförlåtelse utan al fråga om bättring o. s. w., få få dessa plundrare, dessa giftblandare icke störas af ordningsmagten i sina nedriga förchafwanden, ty se, de hafwa haft den fräckheten att börja och sluta dem med bön och åkallan. Konfistorier och Prester ffola söka, att med fin större lärdom och renare tolkning af bibelordet, öfwertyga dem — bedragaren och de bedragna. Sundt förnuft säger wäl, att man på så sätt icke kommer till rätta med dessa ulfwar, ej sälunda, nog hastigt för att rädda, fan rycka rofwen ur deras käftar — men dessa äro fulla af bibelspråk, derföre: pax vobiscum! Om en Kronolänsman, genom de medel han har till hands, tystar de Sparrmanska drängarne, och dymedelst förekommit bars namordet och yxmisstaget — huru him melsskriande! På spelhus, dit folk lockas för att helt rått och slätt utan bön och fång, Pung slås, — i hybblen dit qwinnor lockas för prostitutionen, der fordrar man werldsli ga ordningsmaktens mellankomst — I de nästen deremot, der man förrycker den ins lockades förnuft för att desto lättare fom ma Åt def egendom! hwilken mormonen alltid och läsareaposteln i allmänhet anser fåfom hufwudsaken — i de nästen, der qwinnor wärfwas till mätresser åt de sista dagarnes helige, der hustrur låckas från sina män, der paradisdanser ordnas, månggiftet predikas, werksamheten och glärjen fördömas såsom brott — dit får ej polisen titta. Ty fe, hår är något religiöst för han: den, djefwulswerket börjar ju med bön och slutas med nedkallandet af den Högstes wälsignelse! Dit skall presten wål få lof att gå men ej för att begagna det enda för tillfället tjenliga medlet, det der fom den milde Frälsaren en gång anwånde på skojarsällskapet i templet — nej han skall gå dit för att hålla tal, blifwa öfver skriken, utskrattad och, om man få hafwa fan, utkastad. Men ännu en konseqvens: man ropar på en högre prestbildning såsom nödmåne dig för ordets förfunnare, och hwilken be griper ide att det fordras en mångsidig bilomng samt mycken menniffooch fjeljfånnedom för att — någorlunda blott — rått dela sanningens ord. Men oaktadt detta allt slrikes oaflåtligen på frihet för den försupna skomakaren, den förlupna daldrängen, den kringstrykande luinpsamsaren eller bundtmakaren och hwilken rå lurf fom helst att framsiå och för masforna fom ide förmå kontrollera aposteln förkunna och förklara en skrift, fom han sjelf ide förstår, knappast rent och felfritt fan läsa ur boken. i Den frisinnande delen af pressen (wi hafwa wål ännu en sådan del?) — borde på allt fått uppbära de prester eller lets mån, fom bemöda fig att med någon kraft bekämpa mormonismen och läseriet. Om desse få inrota sig, om de få fanatifera massorna, göra dem råa widskepliga, fer