far och känslor, fom plågade honom; ty han befarade ett swar, fom ännu mera skulle öka bang sorg. Han fruftade att ej med lugn funna åfe den misshandling. fom wäntade hans barn, i händelse de återkommo — Han swarade derföre A malia: att hon borde hoppas på framtiden. Men Amalia egde ej mera någon framtid. Hennes helsa försämra des men hwarje wecka men fom hon aldrig beftagade sig, märkte tanten ej hennes til stånd, förrän Amalia ej mera förmådde lemna fången. Då skref hon derom till fadern, fom sjelf gjorde en resa dit, åt. följd af en skicklig läkare, fast besluten att återföra henne med sig. Men det wav redan för sent. Läkaren förklarade att bon ej kunde uthärda resans beswär. ligheter. Fadern måste således äterresa utan dottern; men hoppades ännu på hennes tillfrisknande, sedan läkaren föreskrifwit de medel, som borde nyttjas, och hwaraf äfwen han wäntade en gynnsam föråndring. Men en gnagande sorg och en dyster blick omfamnade öfwensten sin Amalia. Denna sorg nedtryckte honom då Hon war wafen, och I fina drömmar