Norrländska Korrespondenten – 7 juni 1856, sida 2

1 Öfwerstinnan: Åfwen jag fänner dede fa nomodiga lärer. De äro ej dem, efter hvilka jag blifwit uppfostrad, oc jag fon aldrig förmå mig att gilla dem. Öfwernen: Du synes likwäl alltid följa vem i afseende på Dina egna barn. Öfwerstinnan: Jag wäntade mig den na nya förolämpning, men som jag lemnar obeswarad, emedan den saknar all billig grund. För öfrigt torde du för. läta mig, om jag hädanefter, på samma sätt, som hittills, behandlar dina juveler, för bwilka jag länge märkt, att du hyser en bestämd förfärlef. Öfwersten: J sädant fall torde du förläta mig, om jag befriar dig ifrän obehaget, att längre beswäras af dina styfbarn, och att jag öfwerlemnar dem åt en annan ömmare wård. Öfwerstinnan: Du må gerna handla i denna saf, fom dig bäst synes. Så slutades samtalet emellan Öfwer. ten och öfwerstinnan, hwaraf man synes unna sluta, art snekmänadens dagar nu voro förflutna. Styfbarnen afsändes kort derefter till n af öfwerstens slägtingar: en gammal röfen, i bwars hoptorkade hjerta kärle