Norrländska Korrespondenten – 7 juni 1856, sida 2

derföre sä mycket mera ett annat stöd, i stället för det, fom döden fränryckt dem, Öfwerstinnan: Jag hör med förmining, buru oblidt du tolkar mina bemös danden, att uppfoftra dina barn i tukt oc herrans förmaning. Jag följer de grundsatser, fom, i min tanka, äro De enda rätta. Jag fan ej lida denna sjelf rädighet, detta sjelfswåld hos barnet, som slutligen ej mera kan hämmas. Barnet måste i första rummet lära att lyda; der mäste hafwa aktning od) wård. nad för fina föräldrar, och wänjas wid det beroende, som är oskiljaftigt frän lifwet. Öfwersien: Men äfwen barnet har, som jag redan sagt, behof af kärlek. Det mäste lära sig lyda sina föräldrar, men ej så, art de förlora kärleken för dem; ty tro mig, min wän: att den lydnad, fom endast framtwingas genom fruktan, är ej mycket wärd, då deremot den, som härflyter ifrän kärlet och tillgifwenhet, bär de skönaste frukter. Den förra är slafwens lydnad under den höjda gisseln; ben sednare är en fri mennniffag frivillis ga hyllning.