Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1856, sida 2

mig tungt på hjertar, är wåra små barn, som få wål behöfwa en mors ömma omsorger. Skulle du, efter min död, finna någon, fom du tror funna uppe fylla en moders pligter emot barnen, få fåt ej några falska betänkligheter hins dra dig att wälja dig en annan maka. Hon skall af kärlek för dig älska dina barn, om äfwen de icke äro hennes, och jag fal i min sista stund, finna en tröst i den tankan, att de moderlösa funnit en annan mor, fom omhuldar dem med sin kärlef, om den äfwen icke skulle funs na motswara den som bor i mitt hjerta. Den tröstlöse mannen förde dessa ord med djup sorg, oh wågade ännu en gång hoppas på en möjlig räddning, men detta hopp war alltför bedrägligt. Innan några wedor förflutit fanns den älskade makan och modren ej mer til. Hennes sista ord woro en tacksägeise till sin man, för hans warma, orubbliga kärlef; hennes sista suck en bön för fina barn. Hwem wäågar wäl beskrifwa ett äl skande hjertas sorg och tröstlösa saknad. öfwersten lefde numera endast i minnet