Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1856, sida 2

denna skoningslösa sjukdom, fom bedråg: ligt sprider hälsans rodnad på finder, och ingjuter en flagg öfwernaturlig glans i ögat, under det den, feg för steg, förer sitt offer mot grafwene brädd, denna sjutdom u:öfwade äfwen nu på henne sitt ohämmade inflytande. Den för kort tid sedan så friska, sköna öfwerstinnan förwandlades snart till en skugga; hen nes ande tycktes bu för tvång: i det sjuka bröstet, och det war endast med sakta maftlöja steg, fom hon förmådde frame flåpa den swigtande hyddan. Hwad sjukdomen werkade på henne, det were kade sorgen på hennes man, som anade den olycka, hwilken Honom föreftod;ehuru Hulda (få hette hans hustru) långe sökte uppebåila hans bopp och hans mod. Slutligen framtwingade likwål kärleken till deras barn ett yttrande; angäende hennes befarade snara bortgång. Dm jag, emot förmodan, fade hon, skulle duka under för den sjukdom, hwaraf jag länge lidit, få får du ej, min älskade Adolf, sörja mig fom en hedning, utan fom en fann kristen, hwilke ej allenast hoppas, utan äfwen tror att wi snart stola äterförenas. Det enda fom ligger