Lik blomman, som wissnar i kulen höst. Och i bennes själ war natt. i Gud nåde den hjertan månde skilja! Men fram skredo månader, fram fire. do är, Snart smyckades Anna till brud, De satte mång? ros uti gyllne här Och prydde med perlor dess strud. Och bleknade kinden de mälade röd Od) drogo till altarets fot Den arma, — få fall war ej isig död Hon följde dock utan knot. Ty Erik war borta! — O! hade han glömt Sin Anna, fin trognaste mö? — Hwad wore då lifwet! Dess fan bon tömt sch hiertat det wille blott dö. Gud nåde den hjertan månde skilja! Och hem fördes bruden med glans och får Oh festen war präktig och glad, Men Annas blå ögon de brufto i gråt Och hjertat en dödssång qwad. Gud nåde den hjertan månde skilja! Men midt under festen man hörer en röst: