Norrländska Korrespondenten – 31 maj 1856, sida 2

Il gifwen mig månader, gifwen mig är! Jag är ju få späd och ung. O! Fader och Moder! ej läggen på bär Ung Anna! Ty sorgen är tung. Gud nåde den bjertan månde ffilja! Art giftas, det bringar dig ide på bår, Den sorgen är just ej tung, Wen gerna wi gifwa dig månaör och är Ty nog är du spåd och ung Men Erik han hafwer min kärlek och tro — — Med wrede dä fadren röt: ÅHan eger ej solgrand att draga till bo, SIm honom ej mera sköt. Ty honom jag drifwer från hem och gård — Han hafwer förwillat ditt finn! MIVål tjente han troget, men ide i lön Han tager får dottern min. Det war uti skogen en klippa härd, Som faders od) moders bröft! Der sutto de älskande arma då Och i deras själ war höst. Til fit fadr dock Erik med mod uti barm, 5I! sörj ej du kärestan min! mFag eger ju ännu min starka arm