Norrländska Korrespondenten – 31 maj 1856, sida 2

Å ä jlÄA A ——— rr. Mot öster, der solen skall börja sin rund Bebådad af morgonens wind: Så fatt hon på hållen, fia längtan hon . qwad, Tills örat förnam hur en säng Så frist fom ett bädspräng, söm lärkans få glad Gaf echo i skogen få lång. — Gud nåde den hpjertan mände skilja! Hon flög till hans möte — De bytte mång? ord om kfärlekens lyda och tro. Mot hemmet de wände med waktad hjord Och njöto fin menlösa ro. — Så lefde de samman de unga twå Och fånde ej-sorgen tung. Hwart menniskohjerta den når ändå Och skonar ej gammal, ej ung. . Gud nåde den hjertan månde skilja! En friare fom der, få rik uppå guld Men fattig på ära och tro. Ooch fader od) moder de gäfwo sitt ja, Men slut war de älskandes ro. Mitt hjerta fal drifta! skön Unna gret, Stor sak, du får gors och gull! OM ringen den blänfte på Annas Hand Men finden af perlor war ful.