En Folksaga. Ung Anna bon war wäl den fagraste mö Som månde bland fjällarne bo, Och Erik han war wäl en ungerswen god, Med ära och hierta och tro. Gud nåde den hjertan mände skilja! De lekte tillsammans i ungdomens lust Och älskade troget hwarann. Ei gods eller guld hade ungerswen dock, Men kraft uti hjerta och arm, — Gud näde den hjertan månde skilja! Som bäcken sig kastar från fjellen ned J skummande, wildaste brus, Att hinna till dalen der blomman ler Oy smeka med saktaste sus: Si dref han sitt arbet med manlig arm Tills qwällen till hwila bjöd, DÅ flög ban till henne så eldig, få warm, J skogen der wallhornet ljöd. Sud nåde den hjertan månde flitja! Som blomman hon blickar nyss wäckt ur sin blund Med tårar på tofenefind,