Norrländska Korrespondenten – 28 maj 1856, sida 3

sorgligt uttryck, att han urskildes ifrån alla de andra dominifaner-munkarnas röster; wid samma tillfälle bad man dem betrakta en munk, lika torftigt klädd som de andra, od hwars ansigte bar främre peln af den uppriltigaste ödmjufhet; man wisade honom, emedan han uppbyggde hela klostret genom den gudlig förfafelfen af fin wilja och den exemplariika ifwer, bwarmed han uppfydde ala fina pligter. Tron war få lefwande hos honom, oc ban talade om det ewiga lifwet med en få fann ton af öfwertogelse, att han meddelade andra fin tro och uppe wärmde dem med sin ifwer. Hans nit, hang regelbundna lefnadssätt, hands öf wertygande oc) rörande ord hade redan till religionen omwänd: en stor mängd af dessa hallefeepriffta Florentinare, för hwilka karnavalen war den förnämsta högtiden, eller bos hwiska Plato smäningom utplänade Christus. Då denne munk framgick i kapellet, i trädgården eller i refektorium, bugade de andra för honom, fastän han beswurit dem at icke akta honom högre än sig sjelfwa. — Jag år sämre än i, fade ban ofta till dem: jag tror lifligt och af allt mitt