Norrländska Korrespondenten – 28 maj 1856, sida 3

Ficinos, wisade allt tillredelser till den stora resan. Wid denna son, fattades Michel af en fådan smärta och en sädan ängest, att han trodde fig förlora för flåndet. — Min Benedetta! min Benedetta! känner du igen mig? — Michel, hwiskade den unga flickan. — Fatta mod, i himlens namn! jag är ide mer densamme; du år min enda färlef, och wi slola endast wara ett lif och en själ. — Du kommer för sent, Michel. — Men du fan ide dö, Benedetta! det är omöjligt! det skulle wara förfåre ligt! — Michel, jag dör derföre att jag älskat dig för mycket; men jag dör, tröstad, emedan jag ätersett dig — Den sjukas röst förfwagades småningäm; allt tillkännagaf, att hon snart skulle utslockna. — Man dör icke wid dina år, min älskade, fade Michel; fästa dig. äter. wid lifwet — — Michel, det är icke mera tid — jag dör — farwäl — wi stola ålske