trodde på en annan och en bättre tillwaro, beklagade han icke sin lärore, för att han dött; och han hade rätt. Det war således i en förträfflig sianesstämning att wara lycklig, fom Michel anlände till sin älskariana. Just då han inträdde i huset gick en dominikanermun? ut derifrån. — Mir far, frågade Michel, fan jag utan att förtörna er, fräga orsaken tili er närwaro här? — Jag har warit här, för att uppe fylla mitt heliga kalls pligter min son. — Och för hwems stull, om jag fär fråga er? — För signora Benedettas. — O min Gudl är hon farligt sjuk? — Ni tyckes lifligt intressera er för den unga flickan, min son? — Jag älskar benne, fader, och jag tommer för att gifta mig med henne. 2 — Det är Gud, mitt fåra barn, fom blir hennes brudgum. Skynda er om ni will återfe henne, ty hon håller på itt dö. Michel hörde ide widare. Han fråre ade in i Benedettas rum. Munken has de sagt sannt. J detta rum, liksom i