— — Wädare, fade han, med ögonen fäslade vå liket, ni har under hela ert lif welat mig wäl: ni har äfwen welat, att er död skulle wara mig nyttig. Emot teg således min ödmjufa tacksamhetsbetygelse, och bed ännu för mig i him len, der er själ wistas, på det att det hopp, som i detta ögonblick styrker mig, måtte ewigt förblifwa i mitt hjerta. Farwäl, ni, som war min lärare, och som nu är ett helgon, wi träffas åter i paradiset. Mercati lemnade filosofens lik, och full af förtröstan pä ett bättre tilllommandes begaf han sig till gatan della Scala. Sedan hans finne war befriadt från det beständiga grubblandet, sedan han icke mer bar inom fig de tankar, fom belt och hållet upptogo bonom, och fom hindrade honom att blifva warse något i den Yttre naturen, andades han lättare och betraktade med okonstlad beundran allt hwad han såg, himlen och blommor. na. Han På nyttföddes til lifwet, och allting föreföll honom nytt. Hans glädje stördes ide ens af sorgen att hafwa förs lorat Ficino. Michel uppskattade lifwet efter dess rätta wärde; och sedan han nu