der jalusicrne woro stängda. Ett war: lius spridde ett flämtande och sorgligt sken i rummet. — Hwarföre har ni fört mig hir? frägade den unge mannen, då Marfitio ide är hår? — Jag de er om förlåtelse, signor Mercati, ban är här. Han närmade sig till alkoven och drog safta undan förhångena. Michel gick med klappande hjerta ett par steg framåt. — Se här är min fladars husbonde, sade hon gråtande. — Han sofwer? sade Michel. — Den sömn fom ide upphör, fwas. rade gumman. Min älskade husbonde dog i natt i mina armar. — Nu i natt! wid hwad tid — Kilockan war omkring ire. — Alldeles riktigt, sade Michel för sig sjelf, alt sammanstämmer noga. Kloce lan war werligen tre, då denne ryttare wisade sig för mig. Michel knäföll andäktigt wid dödsfingen od fattades af de falla bänderna af den, fom hade warit Marsilio Ficino. Han gret bitterligen.