Den hwite Ryttaren. (Af Alphonfe Duchesne. (Fortj: fr. föreg. N:o) Michel sörblef ände til morgonen för: sänkt i ert slags bänryckning. Han war ice mer samma menniska. Hand finne, förut få mörkt, upplystes nu af all up peabarelssens flarhet. Han hade föraår tit sitt olvasallije kanske oc uttalade ett med wissbet med en outsählig glädje. Så snart det bief si låagt lidet på dagen, att han kunde gå ut, hastade han till den filosofiska särarens boning. En gammal otva fom ut emot honom. — Är siguor Ficino hemma? frågade han med synbar oro. — Ja, swarade pigan, mia husbonde är hemmo. — Den werkan dessa ord hade på Michel, är omöjlig att beskrifwa. — Kar jag få fe honom? tillade han med swårighet. — Ja, sgnor det går an, Stig in. Gumman insläppte Michel i ct: rum,