Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1856, sida 2

förwirrad. fule bon ifrån kärlek dfwere gå till medlidande, från medlidande till ledsnad, til fruktan. Fa, mia lärare, hon skulle wara rädd för fin make. Det händer ibland, att då jag granskar mig, blir jag rädd för mig fielf. — Mitt kåra barn, fatta mod! Ditt onda är ide utan bjelv. Med Guds hjelo döfwar man det moraliska lidandet och de fysiska viägorna. När jag föds des, war jag så liten, att man skyndade fig att gifwa mig odet heliga dopet, af fruftanatt jag skulle urslockna som en liten ljusläga. Jag kunde icke lefwa tjugufyra timmar fade man, då man såg mig i min ammas händer; oc fom du fer, blef jag likwäl en man fom de ans dra: och de, fom få talade äro döde. Tror du då, Michel, att den, fom tiliwågabragte detta underwerk, ide fan på samma fått upptända din tro, fom är nära att utslockna? — Jag önskade tro, mästare, men jag kan icke.— Tror du då, att denna nedflagenbet och denna stelhet nedböjer endast dig? Jnbillar du dig wara den enda af olyckan utwalde? Den gam, som gnager på ditt