Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1856, sida 2

De inträdde i ett litet rum, som den store Cosmo fordom skänkt Ficino i sin villa. De satte fig i twenne mäåsterlig: sculpterade ländstolar af cf, twenne uns derwerk at den florentinska konsten; oc der kunde Michet ändiligen lätta fin själ från denna bedrofwelsens börda, fom man ide fan nedlägga utom wid en wvpäns fötter. Han omtalade sin kärlek till Benedetta, en kärlek, lika fåren fom englarnes, och rättfärdigade fin wägran att gifta sig med henne, i det han för fin lärare afslöjade alla fin själs lidans ben. i i — Så Kage denna fiälsfjuflighet bes röfwar mig frihet i mina tankar, fade han, fan iag icke förena mig med någon utt lifwets förtroligare förhållanden! En qwinna beständigt tillfsammans med mig! Ack! min gode lärare, om ni wisste, huru jag är sargad i djuvet af mig sjelf, skulle ni förstä mitt uppförande. Hon skulle tröttna wid mig! Jag år så lösdjord ifrån jorden och de saker, fom der förgs gå, att hon, då hon egde mitt hjerta, icke skulle ega min själ, som beståndigt irrar omkring i den omätliga rymden, Då hon säge mig ömsom olycklig, oresig,