är sjelf lika älskad, fom du älskar ans dra. Du har rätt, denne yagling bör icke förblifwa fånge, ensamheten är skadlig för dem som twifla. Om twå timmar skall han wara här. — Tack å bang wåägnar, älskade magnifico! och tad äfwen å mina egna! En kurir afsändes till Florens; och de begge högsinta wännerne fortsatte sin poetiska promenad, hwarunder de börjas de ett af dessa enkla, förtroliga och twängfria meddelanden, under hwilka de likwäl stundom höjde fig ända till fairis tualitetens bögfta regioner. Twå timmar hade knappt förflutit, förrän Michel Mercati ganska riktigt anlände till willa de Careggi. Marfilio Ficino tog honom afsides och fade till honom med en faderligt bedjande ton: — Mitt bästa barn, dölj ingenting för mig; säg mig alla ditt bjertas hems ligheter, och war fult fåfer, art jag ens daft begår dem af dig, för att betjena mig deraf, då jag ffall tala för din sak; ty, fer du Michel, jag will ite, att du fall tråna bort i fängelse. (Fortf.)