ett samtal enligt alla dialektikens reglor, i anledning af nägra dunkla uttryck i Phaedon, då Marsilio afbröt honom: — Lorenzo, sade han, tillåt mig idag höja min röst, för att bedja dig om nä. gonting. — Du wet, Marfilio, att jag bår ide afhandlar någonting, fom angår repur bliken; det finnes aldrig någon hertig i Carregi. — Men hertigen mäste dock höra mig i dag, ty jag skulle icke nu kunna egna hela min själ åt filosofien; en fruktan trycker mig; då jag blir beftiad ifrån den, skall jag bättre kunna resonera. — Om få är, Ficino, få tala då. Du år ide bland dem, fom man wägrar något. — Nå wäl! wet då, att en af mina mest lofwande lärjungar, och fom äfwen är mig den färaste af alla, blef i går afton gripen och fatt i fängelse. Jag fick just nyss weta det. — Har ban då begått något brott. — Han är ide anflagad för något annat, ån att hafwa underhållit en olaglig förbindelse med en lida af adel börd. — Kan hon ide blifwa hans hustru.