Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1856, sida 2

— Från det högt upp i Österdalarnes fjällskogar belägna Särna skrifwes till Falu tidning af den 28 April: X går, Bönsöndagen, ungefär kl. Half 10 f. m., warseblefs eld å taket af Såre na kyrka. Kyrkwaktaren hade fom wan ligt uppgjort eld i sakristian och en gnista hade fastnat i det gamla murkna (såsom det hår heter, foskiga) spåntaket. De gonblickligen spridde sig elden med otrolig hastighet, och ehuru faran tidigt upptädtes, klämtning kallade folket till hjelp, och lyrkans slangspruta genast war i full werksamhet med tillräckligt biträde till både servering och wattenarm, så kunde man ide förrän inemot fl. 11 blifwa måftare öfwer elden. Lågan riftigt frossade i det, af alder och nu ihållig torka, brännbara tafet, och faran fåg få hotande ut, ifjyns nerhet fom en lindrig bläst lifwade elden, att fyrkans räddning syntes högst uvifs welaktig, om ide omöjlig. Derfåöre, och då tillräckligt med folk fanns, bergades utur kyrkan och sakristian allt löst till och med altartafla, predikstol, kyrkodörrarne och begge ringklockorna ur tornet. Genom en synnerlig försynens nåd saktades midt under släckningsarbetet winden, och det olef alldeles lugnt. Sedan man banat sig wäg mer yra in uppå kyrkohwalfwet, dämpades elden fullkomligt. Hela kyrkan war alldeles dränkt med watten. De äns damålsenliga anordningarne famt flåde ningsfolkets raskhet och ihårdighet har man att tacka for kyrkans och troligen äfven den närbelägna prestgårdens rådde ning. Män, qwinnor och äfwen barn täflade att wisa fin ifwer. På eftermide dagen tl. 4 war kyrkan Åter i ordning, så att der kunde hållas gudstjenst med tackagelse och lofsang för Den få lindrigt undsluppna, ehuru få hotande faran. 3 dag arbetas fliteligen på att läka fradorna, som mest åro å sjelfwa yttertaket, för ga på takstolarne och inre hwalfwet.