Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1856, sida 2

der en objelplig smärta gjort sig till en enwis gån? Nej, nej! Du fan ide til böra mig; oc jag wore brottslig att ens tänfa derpä. Beklaga mig således, Benedetta, ty man kan icke föreställa fig en förfärligare belägenhet än min. Tänfer du dig rätt, hwilken oltycka fan der wara att älska en qwinna, att wara ål skad af benne, och ati finna inom sig sjelf en tyrann, fom förbjuder att tl böra henne? Ser du, Benedetta, ett sädant lif är få längt ifrån att wara någon lyda, att jag af hela min själ skall hädanefter äkalla mig döden. — Om du wille, likwäl, Mikel, skulle jag wara tusen gånger lockligare att dela dina sorger, än att lefwa utan dig — — Nej, min wän! om du wisste, Huru obestrifligt nedstemd jag ibland år, skulle du ide tala få. Dörren öppnades på glänt. — År ni färdig, signor Mercati? frågade officern. — Farwäl, min tillbedda Benedetta, sade Michel. Bed din madonna för mig. Du är ändock tydlig, du, fom tror. Wära händer skola för alltid förenas,