Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1856, sida 2

sönderslita mitt hjerta? Jag hade före litat mig, lugn och hoppfull, pä redligbeten af din kärlef, såker art den Pag wore nåra, då wi ändtligen skulle funna högt erkänna de band, fom förena ob, och Då wi ikulle blifwa qwitt oron af wår närwarande belägenhet, utan att ändock förlora def sallhet. Ja, jag hade förtroende till din beständighet od till din redlighet. Hwad jag bedragtt mig; och ywad du der, Michel, beredde mig ett förskräckligt uppwalnande ur min willa! — Jag ber dig, Benedetta, döm mig icke, utan att höra mig. Lyssna till mig, och) din wrede skall förbytas till medi dande. Jag har i afton talat med dig om tomheten i min fjäl och om den bes ständiga pläga som fränwaron at all silosofisk tro förorsakar mig. Nä wål!. bör jag wilja närma oss mera, då jag förutser, att mitt lifs osällbet skulle före gifta Ditt? Jag wet, att du älskar mig nog, för att dela mina lidanden; men bör iag pålägga dig en plåga utan lins dring och utan gräns? bör jag dömma dig till det bedröfliga skådesrelet af ett hjerta, fom oupphörligt är i oro, och