Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1856, sida 2

då jag ändeligen får weta den stora fans ningen, då själens odödlighet ide mera för mig blir föremål för ett plågsamt twifwel; ty då skall jag, befriad ifrån den förskräckliga tyngd, fom trocker mig, kunna komma till dig med gladt ansigte och fritt sinne! Viska och sakna den, fom älskar dig och längtar efter dig! Farwäl, min Benedetta! Det fordras bra mocken styrka eller bra mycken swaghet, för att lemna dig, få skön och få älskwärd! Fare wäl! Jag fommer ide tillbaka till dig, forr än i säliskap med tron. — Jag fruktar storligen, min Gud, att det blit aldrig! sade den unga flickan snyftande. Glöm mig icke, Michel; jag skall wänta dig alla dagar; och alla dagar skall jag gråta, under det jag wäns far dig — Officern och hans birr bortförde den stackars ynlingen. Dagen dervå spatserade twenne män med allwarligt och mildt utseende i trädgården, fom tillhörde willa de Careggi, ett jordistt paradis, der de få utwalde alla woro filosofer och poeter. Det war der som Lorenzo den storsinte tillbragte de timmar, regeringsbestyren lemnade