du måne wara bra elak, som kan utsätta mig för sädana vlägor! — War icke ond på mig, min äljffade; jag behöfwer lika mycket beflagas, fom förlätas. Men stället är föga passande för ett dylift samtal. Jag skall följa dig bem. Wi sktola tala friit, Då wi äro i såkerhet. Kom, fru Martha. Denna sinnämnda lät icke säga fig detta twå gånger. Hon fann fig få myc: ket mera belåten att hafwa en fart, fom följde fig, fom hon ännu hörde den alltför wäl kända rösten sjunga helt nåra sig. Ehuru de gingo ganska fo:t, hördes rösten beftändigt på samma afständ. Det war påtagligt, utt man följde dem. De begge älffande oroade sig föga; men Martha war deremot mycket bekymrad derför. Snart woro de på gatan della Scala, och de andades friare, då porten till hems met stängdes efter dem. — Michel, fade den unga sickan, få snart Martha lemnat dem allena, du älskar mig inte. — ÄUlskar jag dig ide, Benedetta!