Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1856, sida 3

mi TES gjorde bon korstecknet med en andakt, fom war något egennyttig. Hennes räddsla fan fynas ursäktlig, om) man betänker de sordningar af alla flag, fom verrskade inom de Jtalicnska republiferna under, femtonde seklet, tidpunkten för wär historia. Man war i stor-fara på ljuja dogen på gatorna i Florens; od pwarje morgon fann man liten efter menniskor, F fom blifwit åmördade under natten. Til fin olycka ktänkte Martha starkt härpä. Hwad Hennes följesflagarinna beträffar, bade Hon endafst bufwudet fullt af det, fom upvfyllde bennes hjerta. Hon frultade blott en fak, fin k ålstares lilgiltigbet eder otrohet. Hon säg icke den wäg, bon följde; hon täntte blot vå målet för fin wandring. De begge fruntimren gingo näsian igenom hela staden, styndsamt och tyst. De de kommo fram iill Rubacoatesbryge gan, som de nödwändigt mäste gå öfwer, stegrades Marthas försträckelse till den grad, ati hon war nåra att swimma. Wisan om ringen föll henne åter i mins net. Forts.)