Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1856, sida 3

Ne af oro. Du år wål få god oc följer mig? — Hwad tänker ni på, signora? Wid denna tio? I detta wåder? Will ni då att någon olyda skall hända er, fom det hände den der swartsjuka fiffas rens hustru, att man twingar er att swälja nagon rina, att man gifwer er något doltstygn)? — Gå ut? store Gud! — Hwad år det du talade om dolfs stygn och ring? Jag wet inte, hwad du menar; men Martha, jag beswärdig, fom med mig. — Heliga jungfru! Jag Mal aldrig wäga. Och signor Mercati, som just bor på andra sidan om srömmen! — Så går jag ensam då. Fort! min fappa! — Jag lyder er då fignora, efter det är på det sättet. Ni blir orsaken till degges wår död. Gumman lydde få längsamt, fom möjligt. Den unga flickan fästade wärdslöst en doll i sin gördel. Då hon war färdig att gå, drog hon upp fapudjons gen på fin favpa, ett flagg fåd af brunt tyg. Då Martha trådde utom porten,