derom år jag såker. Då jag är ensam med honom, påkommer honom ofta vis ftraftioner, som draga hans sinne långt; sängt ifrån inta, Gud wet hwart. Han träffar mig sallan, och ändock talar han stundom med mig om anaat än sin kärlef. Han är sorgsen, tankspridd. Han fome mer alltid för sent; och idag, för förne gången, kommer han icke alls. Den unga flickan stod en liten stund tankfull, dervå utrorade hon häfrigt: — Ad! Martha! ver är ide få. man år, då man älskur! — Gråt icke få der, signora! Ni: bes dröfwar mig. För Guds ful, gräm er ide få lätt. Wänta, jag tror mig höra en karlsröst. — ÄUy det är ide han. Han år för mycket rädd att blifwa igenkänd, dä han Fommer till mig. — Lät of lyssna, signora, det är en ung gosse, fom sjunger. Och werktigen hördes en röst helt tydligt siunga en wisa om en fistare i Flours, som en dag hittade en ring i floden, och uti hwilken hans husirus oc en ung mans namn war graweradt, tilliia med några ord, fom uttrydte får