Norrländska Korrespondenten – 30 april 1856, sida 3

hand trygga tillförsigt till fin arbetsför. mågo och fin egen duglighet hade fmå ningom förswunnit under den stkänkt penningesummans inflytande. Han hade sedan före sin olycka börjat twifla på möjligheten att med arbete förtjena fir bröd. Sådant har den oförmodade rikedomen ofta till följd. Nu bade är wen känslan för äran slocknat i bars bröst; han hade redan utstått wansärans första swedo; nu war allt öfwer: käns lan war döfwad och när han gick ur fyrkan från skampallen, war han en sullbordad bof, som inom sig hwälfde föresatisen att med brott på brott bin: na den orättwisa, fom menskliga blinde heten begått. Dock, när han fid fe det präcktiga monument fom Grefwinnan rest på Exellensens graf, fåg engelen med den lutade facklan och ärans och ryktets genier, som buro den aflidnes wapensköld, då grep honom en underlig känsla. Han gif bort till grafwen, knäföll på den, och bättre tankar nere swäfwade i hans själ, bättre föresatser waknade, och han Had, bad innerligt ill Honom deruppe, fom ransakar hjertan. Hans bön blef hörd: den faderlige an