Norrländska Korrespondenten – 30 april 1856, sida 2

fade Grefvinnan, — så fig min älskade Aldert, fastan ban war orättwis mot mitt stackars hierta; men när äro måne nerna annat än orättwisa? De sista åren af fin lefnad misskkände han mig: men nu fan jag wisa honom ömhet, fom jag då ej fit adagalägga. På hans graf skall snart ett minne af min kärlef reja sin Ganska säkert, fortfor hon och tors fade fina ögon med den utsydda nåsdufen, bad han mig om förlätelse i fin sista siund . . . . jag har lidit mycket ... ganska mycket. Unga Grefwen åter bodde i fin mår ning och hade wänner från fladen hos fig. Den sköna solen wäckte honom ur fin morgonflummer; ty han hade fpelat hela natten, och i hans salong stodo ännu de tomma bålarne och de tömda glasen qwar efter de nattliga kalaset. — Hwad är klockan, Antony? frågade han en betjent gosse. — Tio, Herr Grefwe. — År det främmande hos Hennes Nåd. — Ja Hr Grefwe. — Jaså: de ligga då här beständigt. — är Löjtnanten upve? — Ja Hr Grefwe. — Bed honom gå in! — Nåhl fe bros der, — ropade Grefwen mot den ins