stöd hade sin far, som dog för att rädda er far, hr markis. Derpå lemnade han salongen, sedan han gett honom till afsked dessa skarpa ord. Han hade återfått fin ungdoms styrka; men denna reaktion warade ide långe. Då han fom hem, omtalade han för fin brorsdotter fin grymma mifräfs ning, och fedan han nedfaftat fig på fin balmemadraf, angreps hon af en feber, förorsakad genom förlusten af hang färas ste illusioner. Johanna låg på knä wid sin farbrors säng, höll gråtande hans stelnade hand uti fina od bad til gud, då hyregmwärs ben inträdde: — Jag har gifwit er anständ ända tills i dag med flyttningen, sade han med hård stämma! — Min herre, fade Johanna darrande, min farbror är sjuk, mycket sjuk! ännu en dag, af medlidande, ännu en dag; och allt, hwad fom finnes Här, till bör er! — Det wet jag nog, fade wärden. Men den der usla halmsmadrasfen fan ide betala mig, hwad jag har att for dra,