Norrländska Korrespondenten – 23 april 1856, sida 2

— Ack! jag wisste wäl det, jag, sade Jacques. Stackars Henrik, det war icke hans fel. Han upplyfte bufwudet, gick stolt förbi betientem och inträdde i rummet. Han gick fram med öppnade armar. Henrik stod midt i sin salong och höll ett bref i sina händer; ban wånde knappt ögonen derifrån. Ah! är det du, Jacques, sade han kallt. Hur har du bergat dig under des. sa länga ären? Den stackars soldaten stod fom förftes nad af detta emottagande; hans ben böjde sig under honom, och han blef nödsakad art stödja fig emot wäggen. — Det är bra länge sedan wi träf:fades, fade marfifen: oh äro bra för. ändrade begge två, är det ide .fannt? — Ad, ja! mydet förändrade, fade Jacques, hwars ögon fylldes af tårar. — Hur gammal är du? — du är ju mycket gammal? Owad har du haft för dig? — Jag war soldat, stammade gubben, utan att rått weta, ywad han swarade. — Och nu, hwar är du nu? Hos min brorsdotter! återtog Jacques.