Norrländska Korrespondenten – 23 april 1856, sida 2

Modfälldheten war nåra att Öfwers wäldiga honom, Wid sin återkomst fann han Johanna med förgråtna ögon; hon bemödade sig att dölja sina tårar för honom, han gissade till dem och frågade så länge tills bon erkände att hennes tillgångar woro uttömda, oc att bur garen ide wille låta dem ba qwar längre, Då de ide kunde betala hyran för det förflutna qwartalet. Jacpues infann fig ånyo hos markisen. — Jag skall wänta, sade han, hwad man än må swara; Henrik skall wäl antingen komma hemseller fara ut. — Marlisen tar icke emot, sades det. — Jag skall wänta, tills han tar emot. Och han satte sig helt lugnt på en af bänfarna i förstugan; hans lugna och beslutsamma utseende ingaf betjenten aktning; ban lät honom göra, som han wille. Ändtligen ringde markisen. — Hwem skall jag anmäla? fade fams martjenaren. — Jacques Lombard, min gosse; ja, Jacques Lombard. — fåt honom fomma in, fade herr de Salornay.