gingo ända fram till wagnen. Pierre jatte fin näsduk för ansigtet. Gud ber stydde er, herr markis! fade bönderne, narrade ar den broderade rod fom Pierre bade iklädt sig. Ändiligen ankom han till Paris och blef kastad i fängelse un. der marfisens namn; oc fast besluten att ingenting säga, få Linge ban icke fätt wisshet, att markisen war utom al fara, lat han dömma sig, dömma sig till döden. Dylika sjelfupvoffringar woro icke sällsonta wid denna tidpunkt. Och då den stackars Jacques anlände, war det icke mera nd. Den olycklige hade icke mod att äterse markisen; han skref till honom hwad fom händt, päminde Henrik om hans löfte och tog tjenst i den repubs likanska armeen. II. Många år hade förflutit. Då markis de Salornay fick weta sin trogne tjenares död, hade han utgjutit uppriktiga tårar. Sorgen häröfwer war sådan, att den våffyndade yans slut. Före fin död fals lade han till fig fin fon, testamenterade bonom slurden af fin erkänsla och anbefalloc honom att wäl draga försorg om ben lilla faderlösa. Derpå, bedröfwad