En sjelfuppoffrande tillgifwenhet. (Af Williams Russel.) (Fortsfr. föreg. N:o) Markisen och hans son reste om nats ten; ow, tack ware Jacques nit och mwafs sambet, antände de tydligen til Schweitz. Henrif yade insett nödwändigbeten att jor sin fur dölja den förfätliga hemligbeten, od) denne, lugn för Pierre Loms bard, wantade med oråtigher, att bang gamle! wan skulle komma till honom Hwad den lilla Johanna angär, så hade bon blifwin lemnad bog fin amma, emedan Jacques fruktade, att bon kunde hindra snabbheten af deras resa. SDå or de Sdornay war i såkerhet, alerwände Jacques till fin bror. Pierre bade längsamt farit igenom byn; alla husen woro frångda; han fig endast på längt håll några farlar, fom bedröfwade sägo wagnen tåga förbi. Hår och der tittade ett qwianoansigte nyfifer ut ige nom en halföppen dörr, fom strart åter tihslöss. Några, som woro oristigare,