Norrländska Korrespondenten – 16 april 1856, sida 3

2 — Och du, sade han, wändande sig till markisens portrått, och du, mäste jag då resa: utan att ännu en gång trycka din hand, o min bästa wän? — Men jag bade egnat dig mitt lif; jag dör det, oc, iag twiflar ide derpå, då skall draga försorg om min arma faderlösa. Jacques inträdde. Kommisarierna äro här, sade han. Pierre tog hans hand och pekande på sin dotter, sade han med bruten röst: — Lofwa mig att du Fall wara hennes far, om jag icke kommer tillbaka. — Store Gud! utropade Jacques, som började begripa, hwad ämnar du göra? — Rädda den, som ända hittills gjort oss lifwet så ljuft. Du skall säga honom, att jag begifwit mig till staden att tala för I hans faf, att han fan wara lugn att jag ide löper någon fara; ty jag känner honom, han skulle wägra, om han trodde det. För bort honom, min bror: må han lemna Frankrike, och blif du qwar hos honom, så länge dina tjenster äro honom till nytta. Farwäl, Jacques! mod!