Norrländska Korrespondenten – 16 april 1856, sida 2

— Dessa lymlar, min fon, äro mens nistor såsom wi, fom wi för länge hafwa förtryckt, och fom nu komma, för att vå of hämna fina längwariga lidanden. — Men ni, min far, bwem fan föres brå er fådant? Er, hwars godhet ofta närmade fia til swaghet? — Tag rättwisa, mitt barn! — Rättwisa! — Se, wåra bönder söka de ens till att förswara er? — De uslingarne! öfwerhopade af edra wälgerningar! — — Markisen war ide ensam husbonde vår, fade Pierre sorgligt. Markisen spratt til; hans ögon öppe nades, för sent, ty wärr! Man ansäg honom då såsom meddrottslig i fin sons fel, dem hans tadelwärda swaghet hade uppmuntrat. Han blef tankfull. Henrik fåg förundrad på Pierre. Denne gick ut; ban sprang efter honom. — Min gode Pierre, utropade han, finnes det då ingen utwäg att rädda min far? Åh! af medlidande, ni, wär ende wän, öfwergif oss icke! rädda min far!