i fapp med hungern. D11 ( Pit va lös, irasig, uft en röfware fring byggderna. Fnemot fem år hade förgätt seran fur skonen stiljtes. En afton fom den olyck lige brodern till en liten gård. Ljusen lyfte wånligt genom fönstren. En ung qwinna satt wid en svinnrock. Gladje och förnöjsamhet lyfte ur hennes anfiate. Hela stugan liknade på det fulllomligasie bang aflidne faders. Snyaahet, trejnad, ordning rådde öjwerallt. Wid der den olyclige inhöljd i aftonens dimma stod utanför fönstret och fåg in i stugan fom en ung man in genom trren. Med frifft ansigte, sirälande ögon och en wiss blyghet i wäsendet nalfades den unge moannen den wid svinnroden åttande qwinnan. Der uppftod följande samtal: Den unge mannen: Jan har ett får deles ärende till dig, fåra Hanna, I a ton. Will vu höra mig? Den unga awinnan: Geni huse bonde! Såg, hwad år det. Jeg mill gerna göra hwad jag fon Den unge mannen: Sedan du fom i mitt hus har allting blifwit få trciligt, få tjuft och glädjefullt, att jag fan icke nog förundra mig deröfwer. Din ouitrötiliga flit och ditt sällipnta ordningasinne hare wa på det förunderligaste werkat till hus jets förkofran. Min saliga moder war just en jädan qwinna fom tu. Jag fon ide slåppa dig, fåra Hanna; du får al drig flytta ur mitt hud. Sån, mill du blifwa vos mig för alltid? Will du blifwa min brud, min hustru? En hög rodnad spred fig öfwet HN: nas finder; hon blickade med sina blå, tiosasta, ärliga egon upp i pusdondens ansiqte. Oh wid det hon få gjo:de, iv genkände den utanjör fönstret stäende Or locklige brodern art det war hans syster. Alla hans lemmar darrace, nu ide blott of hunger och föld, utan af ånger och blygsel. Dock stod han ännu stilla för att afbida utgången. Systren steg upp från spinnrocken, rädte den unge mannen fin hand, och fade: 7I Guds namn, Ja! Dock med ett wilkor. Jag haren broder. Wi skola mötas om några dagar. Följ mig till mötesplatjen för att emortoga hans samtycke. Han är rif. Jag år fattig. Han år såkert en for herre; jag år blott en fattig tjenheflicka. Ger han sitt samtycke, få gifwer jag gerna mitt ja. Nu öppnade brodren dörren. Hang förstörda utscende fårskräckte de begge i rummet befintlige. Men han kfastade sig i systrens armar, och gret, och fade: Det år jag fom är fattig, men Du som är rik. Jag har längesedan förstört mina diamans ter. Meu du har dina handskar qwar. Nu will jag ärfwa dem af dig, och fall försöka lära mig deras inskrift, på det och få jag må blifwa få lycklig fom du; ty det bästa arfwet år dock Flit och Ordning. (Söndagen.) — — CWAI — ———