mindre war de beaae soskonens förwäning når de hår ingenting annat sågo än 2:ne eter utscendet qanFy gaml: och teomligen stena hansstar ar stnn. De witte fnappt tra fina åögon. Huru skulle den före bortgångne farren få funnat bedraga den ene Åf dem? De genomssctte asken änvo. Nej, det fanns ingenting annat. Slut ligen togo de med försft de gamla hands starne för att kasta dem bort. De Ware feblef Då art Det med guidfilfe war stickat en inffrift wid hwardera handskens krage. Pi den ena stod med tvdliga bokstäfwer: Mit, och på den andteOÖrdning. Några önondlit sutto de tysta och undrade öfver dessa inskriters mening. Sluriligen jade brodeen: Nej, sysiet! Du kall ide blifwa lemlös. Lafta deesa gamla handskar vå elten. Jig telar med dig mina tio Tiomanter. Fem åt dig och fen åt mig. Juaa tror wi få icfe få litet änpå Sven varade: Tact broder; men du skall behålla fövad du fått. Jag bee häller Invad fia fött Ditt ari är rikt: mitt arf år f.ttiat. Men wår fåre få der bar Emnat pet. Jag fömmer ihåg att han fade jag har fått den ena genom dett andra. Jag wiil af käårlek till hans dyra minne ständiagt hajwa dessa handsteir på mig. Gud wålftane dig. Wi sttljas nu. Om fen är mötas wi hår äter. Farwål!! Brodern ilade alad och sjungande till nårmaste stad. Han hade tock mirt i alädjen få mycken bsännina att upptog blott uvenne af diamanterna för att följa bem hos en auidfaxd. Mannen, åt hwilken han utbjod bem, betraktade henom med ffarva och forskande blickar och frågade hwar han fått tessa tyrbara äkta stenar. Ynglingen swarade ärligt att det mar ett arf efter hans nyligen aflidne fader. Guldsmeden frågade om han wisste huru mye fet de woro wärde. På det nekande fwa ret, tog mannen upp twenne gula sedlar hwardera å 100 Ror bko och sade: Jag will ide bedraga dig. Se här har Hu en ftor summa penningar för dina diamanter. De äro fmappt få mycket wärda.l! Förtjust öfwer att hajwa fätt en så stor summa penningar för dessa twå obetydtiga stenar, ilade vuglingen ut. Han war rådd att guldsmeden skulle ångra tin fris fostighet. Han wisste icke hwardera ftenen war wärd ätmiastone fem gånger få mycket, och att guldsmeden bedrog honom på det oförswarligaste. Han ilade ut, föpte fig wackra kläder, dyrbara skodon, guldring på fingret, fin kåpp i handen, och hyrde fig rum på ett förnämt wårdås hus. Inom en månad woro alla punningar förstörde. Han tog då fram tvens ne nya stenar, gick till en annan guldsmed och sälde dem. Här sick han 200 Ror bko för hwardera. Nu war han dr werlydlig. En få stor summa penningar funde ide taga slut. Han fick nu atssilli ga wånner, — vampyrer borde de hafwa jallats, ty de wille Mott fuga hand blod, — i deras sällskap förswann äfwen den summan forr än han hade trott vet. Ater framtogos tvenne andra. De betal. des med 300 rör bfo stycket. Inom före sta årets slut woro äfwen desja penningar slut. Twenne nya diamanter måste då åter fram. De detaltes med 400 tor bfo sencket. Det wille andå ide förslå. Ett halft år efter försäljningen war han lika fattig fem förut. Han hade nu blott avenne Åwvar. De woro de störste. En af dem saldes. Den inbringade ensam 300 rer bio. Blott några månader råds te denna summa. Det war ett hf i jus och ons, bland fort och tärningar, bland flingande glas och stojande bröder. Snart måste den sista ädelstenen nilgripas. Den war den dyrbarafte. Han betaltes med en och en half gång få mycket fom den nyss försalde. Ånnu några månader, och den rife ynglingen war ordets egentliga mening en tiggare. Först började han med det högfärdiga tiggeriet, — tigga om lån, — sedan når länen icke kunde betalas, mäfte han börja det (ftypande ee RR ER NO SR —