Hasiiat sprang bon bort, öppnade fins far och kistor och framtoa alluhwad dar bart fanns i slottet, under uppmaningar till röfrarne att förse sig. Ansöraren, stum och öfwerraskad bäde af den unga qwinnans skonbet och bene ned djerfwa tal, följde benne, Hå bon genomilade rummen. Snart bade de wilda bandirerna samlat att dat dyrba: raste vå stället, då hjettinnan, likasom hastigt ingifwen ett lyckligt pafund, ut ropade: Hål! få nära Hade jag glömt det bästa, den skatt fom min bödel med giriga blickar bewakar i kälaren härun: der! Den skall wara nog för att göra er alla til fria och lycliga menniter! föl jen mig! Hastigt grep bon en for snippa nydfar, fattade en fackla och skyndade ned til källaren. Det giriga bandet följde benne; alla utom en enda, fom postera. des wid fällardörren på wakt. Hjeltinnan stannade wid en stor jernbeslagen lista och försöfte att med nade larne öppna den Förbittrad kanade bor ifrån sig nycklarne od) ropade: Jag har tagit otätt nyckel, jag will gå att hemta den rätta. Hennes ord woro så bastiaa, bennes blickar få lägande ar hat, att de förvånade röfrarne knappt fingo tid at: formera en enda tanke. Hårjpt unde pade bon, bår fen I wincr af de adlane slag! njuten! njuten alla.