Norrländska Korrespondenten – 29 mars 1856, sida 2

Hand, men betalning kommer inte i fråga. Will Professoren bara fe litet uid wåra pågar och för dem ibland, nog ffa wi för hans falfwar. Denna föröde mjukande jemförelse, helst Rektor derwid ej kunde tilbakahälla sitt skratt, war det ej for of möjligt arr stilla sittande ut hårda. Wi kände wär studentwärdighet djupt förnärmad, slungade några skarpa blickar mot Hans oc stego upp för utt taga afsked; men fastän wi af Hand lif wit nedsatta i jemnbredd med oskäliga djur, bemöttes wi dock wid afskedet sa wänligt och nedlätande af Rektor, denne i wår tanke högt uppsatte man, att han följde oss ända till dörren och fade: ÅMi na Herrar! förlåt mig, att jag inte följer längre — en artighet, fom fom of att, nästan rörda, på en gång anwända wår andra artighetsformel: jag tackar aldraödmjukast. Wär andra uppwaktning war hos Doktor, Der emottogs wi i en större sal af en piga, som bad oss sitta ned och wänta, tills Doktorn kom. Wi tackade aldraödmjukast och blefwo stäende wid dörren i spänd wäntan. Ändtligen fom Doktorn och pelsade medelst att lägga