SP EE TIL TIU PAIR RIE 1130 10 t. Man yngling blir och tror sig allting kunna Man läser Ciccro, får lärda miner. Att cj få snufwa kläds man i bettiner. Man kurtiserar, och förva man wet ordet, Har man peruk och tur på natitdulsberdet. Man blir en man i werlen ech i staten, Fär lön fom råder nåt och jemt till maten. Man fan ej nafen gå för wind och wäder, Och siägg och pelisonger börja gråna Nu har man in i älderdomen dragit. Alltjemt har hoppet ljugit och bedragit Och stulle bättre inlorisss:er nu dugga, till att tugga. Till barndomewelden man fin lif nu wäånder, Så har man inga tänder A AM man ej hade skägg, men bättre tänder. Ej hjelper punsch och toddy mot podager OM ej mot gikten hur ftor dos man tage. Man llår fig bakom frat oh funderar, Swarföre lifwet of så givmt handierar. Och summan blir of alit hwad wi erfarit Att det har möda och arbete werit. Wi dö OM fåfängt wore det att Maga Att ingen frågar först, om wi behaga Mit dö. Mej! då wi minst det ana, Wi wisas ut jrän lifwets wädjo-bana. Och slutet blir, att ingen kan förklara, Hwarifrån wi kommit, eller hwart wi fara. Sehlstedt.) (Ur Fiskmäsen af — — — — — Hwarjchanda. Hundcus tacksamhet. Noligen in:rafade på en berr B. i Berlin tillyörit wedgärd, att en liten und ifrigt förföljde några faninungar vå gåvden, oc derwid råkade in bland den uppstaplade weden. Wan sötic för: gäfwes få reda vå hwad ban fanns: bemödanderna blefwo fruktlösa. Nio dar gar efter denna händeise sörnam det derwarande arbetsfolket ett sagta gnållan de, hwarwid man straxt ermrande fr den bortsomna bunden. Det Ilagande lätet fortfor, och blef slutligen så sorgligt att en hwar fom börde det ktceri fann uttryckct: Hjelp mig! Samtlige arbe tarne, fattade af medlidande, beslutade rädda djurct. Mänga wedstaplar blerwo förgäfwes borttagna. Men allt fom det arma djuret förstod, att man fölie fom: ma det till hjelp, blef dess fraga Jan: rande gnäll ffäntigt starkare, å att man slulle w.ra t förd att urptäcka bwar den defann fig. Clutligen der flera timmars arbete fann man bunden ionlilad emellan twenne wedklumrar. Det war ev hjerislitande syn. Tjuret lofde ännu, men ögon och ören woro betäckta mer maskar. Hundens tacksambe: bar bliswit ett crdsvral; bir wijade den sig på sett bögst rörande sått. Weterskapen bi urider lunden sermäga art gråta; men bör såg man något fom skullc rort ben får slalo sasse. Sina traf:ici, vuwiita cti skalle räckt till mer en lägra timmarytterliga A2 4 tala — Man gör visiter, blir bekant i hi mv Sar fästmö, fen man warit får i tusen Man gifter fia, ech tror sig nu wid mått Af all l lyksalighet. 2 Då börjas skrålet Af barnpigsånger, skramlor och trumpeter; Och swårfar gör konkurs fast rik han heter. i Qwartalet räder cj, man måne låna; Hos skräddarn får man Årsfredit på kläder. I j I