Norrländska Korrespondenten – 26 mars 1856, sida 3

upp vå den, utan enhwar walde sig den wäg der han aasäg marken bäst funna bära wagnen, wiss, att ätminstone ej hindras af något dike. Fyra hästar wo ro då, äfwen för en tom wagn, ett wanligt anspann, emedan man hoppades, att om än tre af hästarne hade nog att göra med att hålla fina egna kroppar uppe, den fjerde åt.ninftone skulle ha nog fast plats, för att funna anwända något af fin fraft på framsläpandet af wagnen, Wi gäfwo of nu uti den djupa mörjan, och Hans Pehrsson fommende. rade, som en skeppare på en jakt i stormen, än ropande till förriddaren, än till of, än till hästarne, än för sig sjelf, ungefär få här: Päg, häll åt dig! — slå på timans hästen! — proh! proh! — pinadö! balanceren päågar, balanceren! — nu ligga wi der liksom ijons; — — se nu! — häll, håll, — aj för satan! — Kan ban inte komma upp? — slå, flå, — få för d—-n, der sprang linan, — och nu drog Hans kaflestöflorne öfwer knäna, steg utaf och lagade, djupt nedsjunken i dyn, linan, under det hästarne stampade oc sprottlade, för att ej före sjunka. Sådane woro, utan den ringa: